Mula sig själv

Snart har jag mulat mig själv i 1 års tid, det är inte speciellt attraktivt, konstruktivt eller snällt.

Utifrån sett måste det ju se väldigt märkligt ut (föreställ er att någon står och kastar hård kall snö i sitt eget ansikte och sedan gnider in det riktigt ordentligt)

Vad håller hon på med? Har hon blivit galen? Hitta en annan väg, släpp och gå vidare!

Inifrån mig själv så har jag inte kunnat sluta. Det började med pudersnö när jag trodde att allt skulle bli bra, men nu, sista tiden har det varit isbollar med massa grus i dessutom.

Det gör ont, riktigt ont och det leder ingen vart. Man säger att vägen aldrig är rak, och man hittar rätt genom att lära av sina handlingar. Visst är det så, men hur kan man göra ett av sina absolut största svek mot den man älskat mest? Vad finns det för mening i det?

Nu torkar jag bort skiten ansiktet och släpper in värmen, i mig själv och älskar istället för att försöka bli älskad. Det andra kan jag inte längre påverka. Jag får lära mig att leva med det. Leva utan "min person". Acceptera hur det ser ut och bladibladi...

Om jag hade varit Pippi hade det kunnat gå riktigt illa - tänk att få den här i fejset.

För att kunna göra det vill jag dela med mig av en text jag fått av en ny vän (tack Pamela);

”Det är två dagar varje vecka vi inte ska oroa oss för, två dagar som ska hållas fria från oro och onda aningar. En av dessa dagar är gårdagen med dess misstag och bekymmer, dess fel och brister, dess smärta och plåga. Gårdagen är för alltid bortom vår kontroll. All världens pengar kan inte skaffa tillbaka gårdagen. Vi kan inte göra en enda utförd handling ogjord. Vi kan inte ta tillbaka ett enda ord vi sa. Gårdagen är oåterkalleligt borta.

Den andra dagen vi inte skall oroa oss för är morgondagen med sina eventuella motgångar, sina bördor, sitt stora löfte och kanske sitt enkla genomförande. Morgondagen är också utom vår omedelbara kontroll. Morgondagens sol kommer att gå upp, strålande eller bakom en molnslöja – men den går upp. Tills så sker har vi ingen del i morgondagen, ty den är fortfarande ofödd.

Det återstår endast en dag – idag. Vem som helst kan utkämpa en dags prövningar. Det är bara när du och jag adderar bördan med de här två förskräckliga evigheterna, gårdagen och morgondagen, som vi bryts ner. Det är inte dagens upplevelser som driver oss till vansinne. Det är samvetskvalen eller bitterheten över någonting som hände igår eller fruktan för vad morgondagen kan medföra. Låt oss därför göra vårt bästa för att leva en dag i taget.

Lever jag en dag i taget? ”

Timme för timme, minut för minut - då funkar det faktiskt.

Funderar på att göra en fondvägg av texten - det krävs liksom att man läser den ungefär 100 gånger om dagen för att hålla sig kvar i nuet.

Johanna