När kärleken inte längre har ett ansikte

Kärleken kan bara ha ett ansikte.

Med "Unstoppable" av Sia i öronen på högsta volym längs vattnet möter jag en mamma och hennes två pojkar. Den ena pojken tittar mig i ögonen och säger något, det enda jag kan se är hur hans läppar rör sig. Jag drar ur lurarna ur öronen och frågar vad han sa.

- Du är fin!

Bara sådär, från ingenstans. - Du är fin.

Mamman blir generad och jag också. Vilken pojke, vilken fin liten pojke.

Det yttre skalet av mig är ganska skört, jag är inte i "glansens dagar" om man säger så. Men barn talar väl alltid sanning, eller? Jag tror att det inre börjar synas utåt. Jag har nämligen aldrig känt mig renare och tryggare i mig själv än vad jag gör just nu. Olycklig ja, men helt sann inifrån och ut.

Vi hanterar alla sorg på olika sätt, inget är rätt eller fel. Det är stor skillnad på hopp och på sorg. När hoppet finns blir jag starkare och drivs framåt, i sorg kapitulerar jag. Lägger mig en stund och låter det komma ut. Hur lång den stunden är kan ingen svara på. Mitt i en våg av saknad och längtan så kommer ansiktet, ansiktet på det som var, och ansiktet av min kärlek. Den dagen, när kärleken inte längre har ett ansikte den dagen har jag sörjt klart och är redo att gå vidare. För vissa går det fort, för andra händer det kanske aldrig. Men så länge jag är sann mot mig själv så gör det inget.

Allt det vackra kommer inifrån - är du sann mot dig själv så syns det utåt.

Johanna